Wili ha fått fnatt.

De e som han har tagit Mojs livsglädje och nu går på dubbelt.

Han busar när vi är ute och går. Ska jaga löv, vill springa, busa med Moja.

När vi var ute och joggade häromdan så skulle han busa med Moj vilket gjorde det lite svårt att springa. Höll på att snubbla på honom.

Inne har han bitit sönder alla sina leksaker. När vi ska gå ut och täcket kommer fram så ska han busa i sängen. Bara bus, bus, bus.

Moja är precis tvärtom, kanske för att hennes livsglädje är stulen.

Hon vill inte gå ut. Vill inte springa. Vill inte busa.

Allt är tråkigt och inget görs frivilligt. Sån är hon på vintern.

Håll ut Moj, bara några månader vinter kvar...

Igår gick Wilis mamma bort. Hon dog tragiskt av en akut livmordersinflammation.

Efter sig lämnade hon två pyttesmå puppisar som nu växer upp med extra mycket mänsklig kärlek.

Fridley var den perfekta basenjin i lyxförpackning. Hon hade ett exemplariskt temperament som nedärvts till hennes valpar.

Jag hade förmånen att få träffa Fridis mycket då hon i en period bodde hemma hos Cissi och Thomas. Frida var Mojas stora idol. Vart än Frida gick hängde Moja efter. Det var glasklart att Frida bestämde och det respekterades stort av alla hundarna och de såg upp till henne.

Jag har även fått äran att visa Frida några ggr i ringen. Hon var en fröjd att ställa. Kunde allt och rörde sig som en dröm så det var bara att försöka hänga kvar i andra änden av snöret.

Men framförallt så är jag oerhört glad över att äga en av hennes barn. Wili är Frida upp i dagen. Temperamentet är detsamma och han har små grejer för sig som även Frida gjorde, tex går i sicksack, passgångar och så gör han allt man ber honom om, precis som morsan.

Sov gott Fridley.

Vi saknar dig.

Idag har jag klickat hem en grön addpocket.

Bra att ha till sommaren när man behöver extra fickor till godis, bajspåsar, klicker mm.

Läste på en sida att företaget hade lagt ner så då fick jag skynda mig men som tur var fanns det några ex kvar. Ville haft en svart men de va slut så då fick de bli en grön.

Utmaningen från Sara är antagen och Moja svarar.

4 TV-program jag ser:

1. Animal rescue

2. 101 dogs

3. TV-4 vädret

4. Vad blir det för mat

4 saker jag gjort idag:

1. Ätit

2. Sovit

3. Joggat

4. Duschat (!!)

4 saker jag längtar efter:

1. Mat

2. Godis

3. Mormor och morfar

4. Sommar

4 saker på önskelistan:

1. Mera mat

2. Flytta till ett varmt land

3. Förbud mot att duscha hundar

4. Sovmorron varje dag

4 saker jag avskyr:

1. Regn

2. Bantning

3. Kyla

4. Duscha

Moja har slutat löpa.

Wili har börjat äta.

Moja vill inte gå ut längre.

Wili har slutat pipa.

Allt är som vanligt.

 Jag och Moja kom med på första sidan till bilagan där det står om aktivitetshelgen vi hade i Kolmården. I reportaget fastnade vi både på bild och text, även Wili. Jätte bra skrivit om vår mångsidiga ras.

I lördags kväll ställde jag två väckarklockor för att vara på den säkra sidan. Av erfarenhet som jag fick när jag skulle till Sofiero så vet jag att alarmet i min mob inte är att lita på. Därför hade jag laddat ner ett nytt och testat det innan + alarmet på datorn som jag ställde in. TROTS detta vaknade jag kl 06.55, 25 min efter att jag skulle åkt till Växjö. Det första jag gjorde var att räkna ut om jag skulle hinna och efter 17 min satt jag i bilen. Jag var ändå inte speciellt stressad utan kom i god tid och hittade den lilla hall som vi skulle vara i.

Wili fyllde 2 år i veckan och detta var första utställningen som han kunde ta sitt championat. Jag hade verkligen 0 förväntningar för jag tycker han är en spink och när han tramsade i öppenklassen (han tyckte Kjell som stod framför luktade väldigt gott...) så trodde jag ännu mer att han skulle åka ut. Fel hade jag och han vann med ck.

 MonsterWili.

Måga fina hanar med i bästa hane och återigen trodde jag att certet skulle gå till någon av dom.

Domaren var väldigt noggrann i konkurrensbedömningarna. Tog lång tid på sig och verkligen jämförde hundarna. Att hon satte Wili längst fram kom som en trevlig chock.

Cert, cacib och championat!

Det var en skön känsla men framförallt ett lugn som infann sig efteråt. Nu var han klar och behöver inte jaga fler cert.

Att han sedan blev bir gjorde ju inte saken sämre.

Jag hade sagt till mina päron att detta skulle bli en kort dag (så fel man kan ha) så de kom precis när bedömningen var klar för att lämna Moja.

Inte helt enkelt att hitta varandra när det tydligen fanns ett gäng med parkeringar och ingångar...men till slut fick Wili sin belöning, en Moj i löp.

Det blev en lång väntan på finalerna eftersom basenjis gick först i rasringen men arrangörerna gjorde ett proffsigt jobb med att få finalerna att flyta på.

Det var ganska många hundar med i grupp 5 och några som speciellt utmärkte sig, trots de så tittade domaren noga på Wili så lite hopp hade jag när vi sprang in i finalringen. Wili skötte sig utmärkt i den stora ringen och sprang som bara den.

Snabbt plockade domaren ut de 5 han tyckte bäst om och vi var med! Fick springa fram och tillbaka innan han placerade oss. Vem som skulle vinna hade jag redan listat ut, nämligen faraohunden och även att västgötaspetsen skulle hamna före stod klart. Jag hade rätt och vi blev 4a! Jätte kul att få visa sin hund inför alla domare och att all väntan va mödan värd.

Tack för alla grattis!!

Wili är frustrerad. Det är som han vet att Moj är i höglöp, och så är hon så långt bort. Hans frustration går ut över leksakerna. I går slaktade han sin råtta. Innan dess sin fågel. Helst vill han ta sin boll oxå men jag försöker hålla den borta. De flesta ben ligger orörda...

Ibland när han blir extra frustrerad går de bra med matte oxå, eller husse.

Först slickar han frenetiskt. Sen biter och nafsar han fint i kläderna och till slut kommer en tass och då om inte förr är det dags att bryta.

Jag har försökt få honom lite mer till freds genom mkt aktivitet på promenaderna. Fickan är alltid full med godis när vi ska ut. Hopp upp på stenar, ögonkontakt, lydnadsträning mm.

Igår passerade vi en kråka som stod och pickade på en gräsmatta ca 2 m från oss. Den gav inte Wili en blick utan såg jätte k(r)axig ut. Wili gick förbi i slakt koppel, stannade och tittade lite osäkert på hulkenkråkan och fortsatte gå. Idag gjorde han samma sak när vi gick förbi gräsänder. Tur han inte är en fågelhund. Möjligtvis har hans fågelskräck å göra med att han slaktat sin egen fågel.