Uno var smått uttråkad i morse, vilken tur att vi redan hade planerat en utflykt till Lule. Vi läste igår att det var vatten på isvägarna men chansade ändå. Idag hade vattnet fryst så det var fullt med folk på havet/älven och dessutom vindstilla.

Turen vi tog gick från norra till södra hamn och sen genom stan tillbaka, 5,5 km. Vi hade tur och kom precis när det blev en ledig spark. Först fick Uno testa att springa lite lätt brevid, helst utan att dra (säg inget till laserkvinnan...). 

  Det gick ju bra. Då hoppade jag på och Moj var snabb som ögat att hoppa upp i knät. Vi åkte kanske en km och Wili och Uno fick springa. Världens lataste hund njöt för fullt när hon slapp att anstränga sina små ben. Till Mojas stora förtret varade inte hennes tur så länge och hon fick ta över efter Uno.

  Jag tränade lite kontakt med den långbente och det gick kanon. Han brydde sig inte speciellt mkt om alla hundar, skotrar, folk, skridskoåkare och draghundsekipage som susade förbi. Istället tog han tillfället i akt och rullade och gned sig i snön. 

Vi passade på att köpa kaffe på Espresso house och det märktes rejält att Uno var trött. Han stod still nästan hela tiden som husse var i affären och det händer liksom inte i normala fall.

  Moja trodde att nu var vi väl ändå klara och skulle åka hem, men hon hade fel. Istället åkte vi till Hertsöträsk och traskade till en ledig bivack. Det började snöa men var bara -3 och hundarna var påpälsade och dessutom satt två i knät.

Husse fixade hamburgare som vi delade på och kl 15 var vi på väg hem och då var det fortfarande ljust. 

Nu är inte Uno så uttråkad längre.