Inatt har Wili sovit med husse i soffan medans matte och Moj har sovit i sängen. Anledningen var att matte skulle jobba och husse var ledig. Wili behövde gå ut ca 6 ggr i natt och fortsatt ca 1 gång i timmen. På morgonen hade han även kisat en gång i sängen och en gång i soffan. Han kissade mer blod och stod länge och verkligen klämde ut allt som fanns i blåsan. Försökte man gå lite med honom så stannade han hela tiden för att klämma ut nån droppe. Han hade mer ont och var mer besvärad så kl 13 fick jag prata med vet som ändå tyckte att han uppförde sig normal men om han blev sämre skulle jag höra av mig. Hon skrev ut morfintabletter som han fick kl 14. Kl 15 hade han jätte ont, satt och darrade, stönade och hade som kramper i magen. Han ville inte ligga ner och kunde inte slappna av. Då ringde jag igen och dom tyckte att jag skulle komma in med honom. 

I bilen så kräktes han, antagligen från tabletten och sen kunde han slappna av lite mer men darrade fortfarande. Väl framme skulle han panikkissa innan vi gick in. Han var ganska avtrubbad, antagligen också av tabletten. Det första han gjorde när vi fick komma in var att kissa på golvet, vilket jag tyckte var bra för då fick hon se hur det såg ut och hur han betedde sig. Sen gjordes ultraljud som tre vet kollade på. Blåsan var väldigt tjock och svullen men det såg ändå normalt ut. Ingen urin i men lite lite vätska utanför blåsan. Det kan vara kvar från rengörningen efter op och är i så fall inget farligt. Eventuellt är det blåsan som läcker så de ville behålla honom för att ge honom dropp och på så vis fylla på blåsan och se om vätskan ökar. Han kommer även få smärtlindring. 

Dom trodde att antingen så är han extra smärtkänslig eller så kan det vara så att han har urinvägsinfektion eller nåt annat. Alltså antagligen inget farligt men ändå jobbigt för honom.

Jag upplyste om att när han gnäller så behöver han ut samt vilket foder han äter. Förhoppningsvis får vi sova alla fyra i natt och att han får komma hem imorgon.

Kl 13.15 var jag och hämtade ynklingen. Försäkringsbolaget var medgörliga och pröjsade 10.000. 

Wili kom in med tratt och gnällde konstant. Han ville ut från rummet och dunkade i med tratten i dörren flera gånger. Veterinären sa att hade gnällt typ hela tiden. Hur som helst så verkade han smärtfri och såret såg fint ut. Plåstret hade inte suttit kvar men det gjorde tydligen inget. Han hade kissat och allt verkade bra. Nu ska han äta smärtstillande i 7 dagar, ta stygnen om 10-12 dar och gå i koppel en månad. Däremot får han gå hur långt som helst. 

När vi kom ut så fick jag ta av tratten för han höll på att sätta den i marken hela tiden och fastnade. Han var JÄTTE kissenödig och antagligen därför som han gnällt. Kissade flera gånger och bajsade också. Stackars. Sen  hoppade han fort in i bilen där han fick på sig kragen istället, vilket han inte har något emot. Fick ligga i framsätet och han verkade nöjd över att få åka hem.

Hemma så sover han mest. Gnäller ibland, vet inte om han har lite ont eller bara tycker synd om sig själv. Hoppar upp i fotöljen utan problem. Det värsta är nog Moj som liksom inte kan låta bli att kolla in såret. Hon behöver tratten eller munkorg...

Klockan var några minuter i åtta när jag kom till Djursjukhuset i morse. Dom hade inte öppnat än och jag satt kvar i bilen och väntade. Wili brukar alltid gnälla när man stannar bilen för att man inte ska glömma av honom och ta ut honom snabbt. Imorse var han knäpptyst. Han visste precis vart han var och började istället att skaka.

I väntrummet så var han ängslig och kontaktsökande men hade ändå hoppet uppe om att få åka därifrån snart. Vi fick gå in i ett undersökningsrum och jag fyllde i ett formulär. Wili fick sitta i knät. Sen kom vet in och då började han darra igen. Honom kom han ihåg. 

Jag sa att jag var skeptisk till op eftersom han hade samma symtom förra året och då konstaterades urinvägsinfektion och borde han inte ha symtom året runt om det är cancer? Vet höll med till viss del och han sa att han skulle diskutera om ultraljud en gång till med sina kollegor. Det är ju onödigt att op om det inte är nödvändigt. Dom skulle ringa när det var klart.

Kl 15 ringde vet och sa att op hade gått bra. Wille hade vaknat igen. Dom hade vrängt urinblåsan för att ta bort knölen men när urinblåsan vänds så töjs den ut och då fanns det ingen knöl. Dom hade iaf tagit biopsi på stället där knölen satt eller suttit och skickat på analys för att få veta om det var cancer eller någon infektion eller annat. Svaren dröjer 10-14 dar. Något annat runt om hade dom inte heller hittat.

Wili får inte komma hem idag utan dom vill se så att han kissar ordentligt och mår allmänt bra. Kanske får jag hämta honom imorgon. Tydligen är det ett stort sår som dom tror kommer blöda en del . Kanske kommer han att kissa lite rött men det fick absolut inte blöda och han får inte ha svårt att kissa. Har jag inte hört från dom imorgon så ska jag ringa kl 15 för att se hur han mår.

Fortfarande finns känslan kvar att detta kanske var en onödig op men nu är det gjort och det är ju bäst att ta det säkra före det osäkra. Det viktigaste är att han mår bra framöver.

Nu har alla förberedelser inför operationen gjorts. Jag har lånat krage av Nikki och fick med sockar som kan vara bra att ha om såret kliar. Allt som går är tvättat. Filtar, kuddar, säng kläder, täcke osv. Hundarna är badade. Fastan har börjat.
Nytt spel är inhandlat. Likaså märgben. Råkade visst bli två nya täcken också...
Nu tror jag inte att jag kan göra mer än vänta.

Wili mår bättre. Han kissar inte längre blod och behöver inte gå ut så ofta. Det märks även på honom att han mår bra då han har börjat busa igen när vi är ute. Känns ju sådär kul att operera honom nu när han upplevs som frisk.

Idag tänkte jag fånga solljuset och tänkte att det borde ju gå att få se solen uppe på Rödberget. Klockan var då 13. 

Det blev mycket godisutdelning då trollen fick vara lösa.

Moja tyckte det var onödigt kallt, -8. Det gjorde ju inte saken bättre med snö på näsan.

Visst såg jag solen, men den var på väg ner och lös inte så som jag hade tänkt mig men det var ändå fint och Kallsjöberget bjöd på en fin siluett.

Vi kollade så att fortet var ordentligt stängt.

Moj hittade ett hål i gallret som var stort nog för henne att gå igenom. Men jag hänvisade till förbuds skylten så hon stannade på rätt sida.

Det blev mycket spanande på vägen ner. Militärerna övade överallt och det sköts för fullt på skjutbanorna nedanför.

Jag tyckte inte att denna promenad räckte så vi tog även hängbrorundan och sammanlagt var vi på vift i 1 tim och 20 min. 

Idag var det finväder och då tog jag med mig två troll, en husse och kameran till krossen. Det var premiär för denna vinter och det var lika fint som alltid. Moj tyckte det var lite kallt, -10, men det är bara att börja vänja sig. Hundarna fick vara lösa tills Moj missbrukade sitt förtroende och stack lite för långt efter vägen. Hon hörde fåglarna i skogen och jaktlusten väcktes. Däremot reagerade dom inte alls när en stor tjädertupp flög över våra huvuden.

Grattis på farsdag