Nu har Uno tagit sin tågoskuld. Länge har jag stretat emot tills han iallafall kunde stå still en liten stund utan att skrika av uttråkning. Jag gick till stationen så att dom skulle vara ordentligt rastade innan. När vi kom fram så blev Moja överlycklig och skulle genast upp på första bästa tåg men det gick åt andra hållet så hon fick vänta lite. Under tiden underhöll Uno resterande resenärer genom att gnida sig noga och väl på isen. Jag trodde att det kunde bli knepigt att få den långbenta ombord men han gick på som ingenting.
Det visade sig redan vara en hund i djurkupe'n. En oerhört snäll hane som knappt syntes bakom sätet. Will var ändå tvungen att säga att det minsann var han som bestämde. Uno hakade på och just när han fick ur sig ett skall så kom det en flatte som skulle in i kupén. Dom vände direkt och hittade visst en annan plats i en annan vagn. Det slutade alltså med att vi hade gott om plats och pratade med hundens norska husse som hade åkt tåg från Leipzig.

Är vi framme snart? ? I 2.5 timmar ställdes denna fråga många gånger. Han var oftast tyst men trots att han var dödstrött så låg han inte mer än någon minut i taget.

Ser ni hunden? Nej, jag menar inte Wili.

Knähunden. Varför är sätena så små? Han ville också ligga mjukt.

Resan gick ända smärtfritt och vi landade i Gällivare på utsatt tid där husse mötte upp. Moja hade gärna fortsatt med tåget ett bra tag till.
Vi hittade till stugan som ligger uppe på Dundret. Liten men mysig och efter lite spanande så somnade alla tre.