I söndags var Uno på en inoff i Pite. Efter 2-3 timmars hundletande dagen före så var Uno (och matte) allt annat än pigg. Han låg i buren utan protester under hela tiden som han inte var aktiv. Totalt slut.

Han slogs mot lillasyrran Tipi. Jag gjorde mitt bästa för att få honom sprallig och glad och min plan var att bara fjanta runt i ringen. Den planen fick jag ändra lite då han tydligt stängde av innan vi skulle in i ringen.  Förutom köttbullar fungerade ingenting och han ville absolut inte leka med mig. Då bestämde jag istället för att försöka få honom att slappna av i ringen och känna sig trygg. Han måste inse att det gör inte ont vid hantering.

Uno tyckte att mattan i ringen var lite skum, det var konstgräs. Jag pillade inte så mycket med honom utan han fick stå lite halvdåligt och istället få massor av köttbullar och beröm. Han stod blickstilla vid hanteringen och visa uttryck.

Däremot fick jag jobba hårt vid rörelse. Jag försökte få honom pepp med rösten men det funkade inte. Jag ville inte dra honom runt men det var inte långt ifrån.

Det var jämt lopp mellan syskonen och efter lite betänksamhet så valde domaren Uno till BIR.

BIRet firade han med att sova i buren och jag hade god lust att göra honom sällskap. Som tur var hade arrangörerna delat upp dagen så att valparna gick på fm och de vuxna hundarnas bedömning började kl 12. Finalen började strax innan 17 och det var först gruppfinaler. Där vann Uno. 

Sen blev det BIS finalen och då var han verkligen i sitt esse och visade sig riktigt fint stående. Dock var han fortfarande seg värre i rörelse. Det blev en andra plats.

Efter finalen kom domaren fram och berättade hur mycket hon tyckte om min hund och just då var jag beredd att hålla med henne.

Tack till Niklas för bilderna och till familjen Tipi för sällskapet!

Vi blev avsläppta på skjutfältet där det såg ut att inte vara så mycket ren. Jag ville ta en tur på ca 45 min eftersom hundarna verkade ganska trötta (jag med). Alla tre var i långlina och jag var noga med att hålla hårt i linorna pga renarna. Uno hittade en kvarlämnad påse med frystorkad mat och den skulle han inte släppa. Det var morr, morr och jag försökte muta med godis men det gick han inte på. I detta tumult så dök två renar upp några meter framför och vips så hade han släppt påsen. Jag tänkte snabbt som ögat på att hala in hundarna och såg då Moja sticka iväg i en rasande fart efter renarna. Medan jag bråkade med Uno så hade jag utan att märka det tappat Mojas lina. När hon stack så säkrade jag upp de andra två som gjorde sitt bästa för att följa efter. En lös hund räckte.

Moj stack upp på skjutfältet och jag började genast att följa efter spåren. Ringde husse som anlände strax efter. På andra sidan fältet hittade jag en hel flock med renar och jag kunde se att Moj hade cirkulerat runt vid en korsning en bit ifrån flocken. Renarna var hellugna, stod och åt och vissa låg ner vilket talade för att antingen var hon ihjälsparkad eller så hade hon aldrig sett dom. Efter en stund hittade jag hennes spår igen som ledde förbi flocken, hon hade alltså inte sett dom. 

Jag fortsatte efter hennes spår och plötsligt var spåren borta. Wili vägrade gå och jag backade tillbaka en bit. Hon hade svängt av i ett annat stridsvagnsspår och Wili sa att det var ok igen (och jag som alltid sagt att han är en dålig spårhund...). Efter ett tag tappade jag spåret igen och beslöt mig för att gå tillbaka till där hon stack iväg. Wili ville absolut inte gå ditåt och jag förstod att hon inte gått tillbaka.

Husse hämtade hundarna och satte dom i bilen och jag begav mig tillbaka till renflocken. Ropade, lyssnade, gick. När husse gick till bilen fick han syn på Mojas spår. Jag tänkte då fånga upp spåren från andra sidan kullen för att kanske genskjuta henne men när jag fick syn på spåren så såg dom inte färska ut. Det snöade lite vilket gjorde dom svåra att upptäcka men det var ingen tvekan om att det hade släpats en långlina där. 

Husse ställde buren utanför bilen ifall hon skulle komma tillbaka, förstärkning anlände som körde längst med vägen och som gick och letade. Jag la ut på facebook att en hund saknas och mitt nummer. Detta inlägg delades runt 30 ggr och en snäll människa tog sina hundar och gick där hon försvann. På så vis kunde jag koncentrera mig på att följa hennes spår.

Spåren fortsatte mot stora vägen och när hon nästan var där så hade hon svängt av på en renstig och därefter svängt in i skogen på älgspår. Jag försökte gå där men sjunk ner till midjan och insåg att det skulle krävas skoter för att följa efter. Dittills hade hon endast följt stridsvagnsspår och jag var aldrig orolig att hon skulle få tag i något djur pga snödjupet. 

Vi försökte få tag i skotrar men det skulle ta lite tid att få dit dom. Jag gick ut till vägen och blev upplockad och kördes till väderkvarnshöjden. Drack lite vatten och begav mig ut på skjutfältet igen och gick mot renflocken ca 2 km bort. Samtidigt som jag gick så ringde en kompis polisen. Dom hade inte fått in någon hund men tog hennes signalement och mitt nummer. 

När jag kom fram till renflocken insåg jag att det började mörkna. Flocken var lika lugn och jag gick omkring där några minuter och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Då hör jag någon ropa och från andra hållet kommer en skidåkare med tre hundar. Hon ropade åt hundarna så att dom inte skulle bry sig om renarna. Renarna blev störda och begav sig iväg längst med den vägen där Mojas spår tog slut. Jag stoppade skidåkaren och frågade vart hon åkt  och om hon sett någon hund. Det hade hon inte men skulle hålla ögonen öppna och ringa polisen om hon såg henne. Sen fortsatte hon efter renflocken. 

Jag gick runt där flocken stått för att se så att hon inte låg död eller skadad där men det gjorde hon inte sen  bestämde jag mig för att följa efter renflocken eftersom ledarrenen hade klocka och tänkte att den kanske Moja hör och sticker efter. Jag hann inte många meter innan telefonen ringde och skidåkaren sa att hon hade hittat henne. Moj hade dykt upp ungefär där min spårning av henne slutade. Jag antar att skidåkaren då ringde polisen men det glömde jag att fråga. Hon tog henne med sig och gick ut på vägen där Moj blev upphämtad.

Jag avstyrde alla som var ute och letade och skotern som var på väg och började bege mig mot vägen. Självklart var jag längst bort... Mötte hela renflocken som bestämde sig för att vända om när dom såg mig. 

Efter 5 timmars konstant pulsande i snö, utan mat och endast några klunkar vatten så var det skönt att avsluta letandet precis innan det blev mörkt. Moj verkar har klarat äventyret bra. Hon är väldigt stel och kanske även har ont i tassarna men ändå pigg för omständigheterna. Dock var täcket genomblött så vi får se om det ger någon förkylning framöver. 

Min värsta mardröm besannades idag tack vare maximal otur. Mina hundar är aldrig lösa just pga deras oerhörda jaktlust. Idag var jag glad över att det var hyfsat varmt (-1), fasta stridsvagnsspår, mycket djupsnö utan skare så hon inte kunde ta sig utanför spåren, lite lätt snö som gjorde att det blev spår att följa efter samt ödet som skickade en skidåkare exakt i rätt tid. Med andra ord, det kunde varit värre. Jag är mycket stolt över Wili som gjorde sitt bästa att hjälpa till och så klart glad över alla hjältar som hjälpte till på ett eller annat sätt. Behöver jag säga att vi är ganska trötta nu...

Nu är Wili och Uno inte längre lika försiktiga när dom leker. Ibland är det riktigt tuffa tag, betydligt ruffare än på filmen. När någon piper så stannar leken i typ 2 sekunder sen fortsätter den. Wili går därifrån när han tycker att det räcker eller när han måste tvätta av sig Unodreggel. 

  Igår lämnade jag dom ensamma tillsammans för första gången sedan bråket. Inga problem. Det är skönt att ha en fungerande flock igen.

Idag kom selen till Uno. Den var för liten så det blev  retur direkt. Har nu beställt en måttbeställd sele och råkade även köpa en till Wili också...

Laserkvinnan har gett Uno fritt fram för att börja dra så det vore bra om selarna dyker upp snart.