Nu har Uno tagit sin tågoskuld. Länge har jag stretat emot tills han iallafall kunde stå still en liten stund utan att skrika av uttråkning. Jag gick till stationen så att dom skulle vara ordentligt rastade innan. När vi kom fram så blev Moja överlycklig och skulle genast upp på första bästa tåg men det gick åt andra hållet så hon fick vänta lite. Under tiden underhöll Uno resterande resenärer genom att gnida sig noga och väl på isen. Jag trodde att det kunde bli knepigt att få den långbenta ombord men han gick på som ingenting.
Det visade sig redan vara en hund i djurkupe'n. En oerhört snäll hane som knappt syntes bakom sätet. Will var ändå tvungen att säga att det minsann var han som bestämde. Uno hakade på och just när han fick ur sig ett skall så kom det en flatte som skulle in i kupén. Dom vände direkt och hittade visst en annan plats i en annan vagn. Det slutade alltså med att vi hade gott om plats och pratade med hundens norska husse som hade åkt tåg från Leipzig.

Är vi framme snart? ? I 2.5 timmar ställdes denna fråga många gånger. Han var oftast tyst men trots att han var dödstrött så låg han inte mer än någon minut i taget.

Ser ni hunden? Nej, jag menar inte Wili.

Knähunden. Varför är sätena så små? Han ville också ligga mjukt.

Resan gick ända smärtfritt och vi landade i Gällivare på utsatt tid där husse mötte upp. Moja hade gärna fortsatt med tåget ett bra tag till.
Vi hittade till stugan som ligger uppe på Dundret. Liten men mysig och efter lite spanande så somnade alla tre.

Just nu behöver man ha badräkt eller gummistövlar och regnkläder när man är ute och går. Asfalten har förvandlats till grusväg alternativt isväg med passager av knähögt vatten (om man är i Mojas storlek ). På de riktiga grusvägarna får man paddla runt i snöslask. Snösmältartiden är kanske inte den roligaste tiden som hundägare.
Uno tycker dock att det är spännande med allt fränt som kommer fram under snön. Han är smått livsfarlig när han springer omkring och viftar med pinnar som liknar små träd.
Idag var det 15 grader i solen vid lunch och då fick han vara på framsidan och härja. Nu väntar vi bara på att baksidan ska tina fram så han kan springa på riktigt.

Alle man till torkning (Moj har redan tjuvstartat).

Jag tog fram kameran för att dokumentera Mojas gråa hår som börjar dyka upp kring munnen. Det var visst svårt att sluta fota...Tom Wili som inte brukar vilja vara med på bild posade som aldrig förr. Till slut somnade Uno när han insåg att det inte var han som var i centrum.

Det var fri träning ikväll här hemma, dvs dom fick träna vad dom ville. Moja tränade på att vifta på svansen.

  Wili tränade på att döda.

  Uno tränade på lite allt möjligt men fastnade inte på bild.

Utan vantar och mössa men utrustad med solglasögon och hundgodis så begav vi oss till stan för lite miljöträning. Uno gick mest och pep över alla löptikar som envisats med att kissa överallt men sen försvunnit. Moja och Wili hade ställt in radarn på godis och gjorde vad som helst för att få smaka.

  Finns det något fulare än hundar som går på galler?

Vi var ute i solen i en timma och det tog emot att åka hem. 

Laserkvinnan lämnade just huset. Först ut var Moja som behövde en genomgång efter helgens bravader. Moja tyckte att äntligen var det hennes tur och godis fick hon också. Hon charmade laserkvinnan ordentligt och ville inte lämna hennes sida när behandlingen var över. Moja fick genomgång av hela kroppen och var riktigt trött i halsmusklerna av 5timmarsturen. Hon var väl stel lite överallt men inget som behöver ses över fler gånger. Det jag ska hålla koll på är höger bak som hon gärna lägger över på vänster ländrygg. Det kommer bli massage där samt stretcha halsen. Hon ska också ha halskrage på sig ute för att behålla värmen om halsen. 

Sen tog laserkvinnan en titt på Uno. Hon blev helt paff, vilken förvandling! Nu är han en helt annan hund och knäna är helt stabila. Uno har lagt all kraft på att bygga ryggmuskler och då har bakbensmusklerna inte kommit i samma takt eftersom allt har gått åt till ryggen. Det han behöver nu är lite vila så att kroppen återhämtar sig och får kraft till att bygga bakbensmuskler. 

Näst på tur var Wili. Eftersom han är väldigt mjuk och fin i musklerna så luras jag som ägare om hans tillstånd. Bara av att titta på honom så sa hon att denna hunden kommer att få ledproblem. Jag berättade att hans fina steg har ändrats med åren och hon rekommenderade att fortsätta ge honom grönläppad mussla och även lite andra ledsmörjningsörter. Hon hittade direkt att han har en broskbildning vid manken. Troligtvis har han råkat ut för något, eventuellt i samband med älgsparken, och det är därför som han bildat så mycket hud däromkring.  Hon kunde också känna att han var väldigt stram i musklerna på insidan på höger bak, alltså där älgsparken är. 

Hon gjorde inget med honom idag för att hans behandling kommer att ta 1-1,5 tim och han kommer att behöva gå ett tag därefter för att känna igenom sin kropp. Vi planerade att ta itu med honom om två veckor. Hon trodde att huden runt halsen kommer att stramas åt, steget förbättras och att älgsparkssviterna kommer att försvinna, men det kan ta lite tid. Under tiden så ska han träna som vanligt. Mycket viktigt att han håller igång så att inte hans mjukhet i musklerna försvinner. 

Det ska bli spännande att se hans förvandling...

Idag kom de måttbeställda selarna från Björkis. Unos mått var visst samma som en befintlig storlek så där tjänade jag in några kronor. Wilis sele var lite för liten i halsen och kan jag bara fixa det så tror jag att den sitter bra sen.

Wili hälsar att nu är det mars och då är det minsann vår. Så det så!

I söndags var Uno på en inoff i Pite. Efter 2-3 timmars hundletande dagen före så var Uno (och matte) allt annat än pigg. Han låg i buren utan protester under hela tiden som han inte var aktiv. Totalt slut.

Han slogs mot lillasyrran Tipi. Jag gjorde mitt bästa för att få honom sprallig och glad och min plan var att bara fjanta runt i ringen. Den planen fick jag ändra lite då han tydligt stängde av innan vi skulle in i ringen.  Förutom köttbullar fungerade ingenting och han ville absolut inte leka med mig. Då bestämde jag istället för att försöka få honom att slappna av i ringen och känna sig trygg. Han måste inse att det gör inte ont vid hantering.

Uno tyckte att mattan i ringen var lite skum, det var konstgräs. Jag pillade inte så mycket med honom utan han fick stå lite halvdåligt och istället få massor av köttbullar och beröm. Han stod blickstilla vid hanteringen och visa uttryck.

Däremot fick jag jobba hårt vid rörelse. Jag försökte få honom pepp med rösten men det funkade inte. Jag ville inte dra honom runt men det var inte långt ifrån.

Det var jämt lopp mellan syskonen och efter lite betänksamhet så valde domaren Uno till BIR.

BIRet firade han med att sova i buren och jag hade god lust att göra honom sällskap. Som tur var hade arrangörerna delat upp dagen så att valparna gick på fm och de vuxna hundarnas bedömning började kl 12. Finalen började strax innan 17 och det var först gruppfinaler. Där vann Uno. 

Sen blev det BIS finalen och då var han verkligen i sitt esse och visade sig riktigt fint stående. Dock var han fortfarande seg värre i rörelse. Det blev en andra plats.

Efter finalen kom domaren fram och berättade hur mycket hon tyckte om min hund och just då var jag beredd att hålla med henne.

Tack till Niklas för bilderna och till familjen Tipi för sällskapet!