Här kommer ytterligare några bilder från helgen.

Detta är renflocken som vi träffade på första dagen. Dom var inte speciellt stressade över vårt besök.

Uno och husse kollar in flocken. Bakom dom en bit från vänster kom den stora renen traskande.

Han gick hela vägen med öppen mun och kanske tyckte han det var lika jobbigt som jag tyckte det var att gå uppför berget. 

Så här reagerade Uno på renarna.

Och så här sa han om bilarna som i hans ögon var kaniner.

På lördan sa vi hej till Akka, om än på lite håll. Det var några år sedan vi träffades senast.

Uno var något trött på lördagseftermiddagen. Det var jobbigt att hålla ögonen öppna...

På förmiddagen var det full storm i fjällen. Vi städade ur rummet och åkte sen till sjön Satihaure för att se om det fanns tillräckligt med lä för att fiska. Det gjorde det inte men det var mäktigt att se hur vinden for fram. På sjön bildades vattentornados och jag såg renar på andra sidan.

Plötsligt gick renarna ner till vattnet och började simma över sjön! Jag kastade mig ur bilen och sprang allt vad jag kunde i stormens motvind för att komma på lagom avstånd för att fotografera. 

Det visade sig inte vara några problem att ta sig över. 

Efteråt tog jag några fler bilder innan vi åkte igen. Moja hade gjort klart att det fanns inte en chans att hon skulle bege sig ur bilen. Inte ens renar lockade i stormen.

Vi åkte hemåt och stannade först vid en gammal sameboplats. Vår avsikt var att hitta lä och koka kaffe men det var bara myrmark så vi åkte vidare.

Nästa stopp blev vid älven Sjaunja. Där  fanns det lä, sol, kaffevatten och fiskemöjligheter. Husse fiskade och vi andra gick en sväng. 

Efter ett tag åkte vi till Jokkmokk för att rasta oss innan vi till slut kom hem. 

Prognosen sa regn hela dagen men det regnade inte på morgonen. Kl 08.30 började vi gå till Stora sjöfallet.

Om vandringen igår var gul så var denna röd. Det var relativt lätt terräng men med en hel del sten så det blev många hopp för dom små benen.

Det blev stenigare ju längre fallet man kommer och sista biten går man på det gamla fallet som försvann när dammen byggdes. Klipporna där är räfflade och sylvassa. Det fick Unos usla tassar erfara. Dock har han inte ont. De andra två hade inga problem.

Vi kollade in fallet och sen gick vi och fikade på läsidan.

Det var som ett lock på världen idag, vilket syns tydligt på bilden ovanför.

Wili fick en frysattack när vi skulle fika och blev inlindad i överflödiga kläder.

Fast så farligt var det visst inte utan han vaknade till när vi skulle äta.

Efter fikat gick vi till en samisk stenåldersboplats.

Efter 3 timmar var vi tillbaka vid bilen och fortfarande inget regn. Regnet kom efter kl 13. Vi åkte till Naturum Laponia. Hundarna fick vara i bilen medan vi lärde oss mer om samelivet.

Husse ville sen fiska och vi for en bit längs vägen. Det regnade mycket och det var bara en hund som ville följa med.

Uno tyckte det var helt okej att bada trots det kalla fjällvattnet.

Nu ösregnar det och i natt och imorgon ska det blåsa storm. Ganska skönt att inte bo i tält...

Dagen började kl 07 med frukost på sängen.

Kl 08.30 började vandringen i soldalen. 3.5 km rakt upp väntade men det visste vi inte då för kartan låg kvar hemma och molnen var låga så vi såg inte många meter upp på bergen.

Stigen är en gammal sameled och den börjar i gammal urskog.

Hundarna var taggade och vi var visst ute på jakt sa dom. Renjakt. Moja sa att hon visste hur man gör och de små benen hade bråttom uppför.
Efter urskogen blev det gul björkskog.

Ganska snart passerades en jokk. Inga problem. Moja var smart och tog stockarna i början.

Sen var det uppför uppför uppför.

Tur att jag hade draghundar.

Vi kom in i dimman och ungefär då så kändes det som att vi besteg K2. Flytta en fot i taget. Andas. Osv.

Men så plötsligt planades stigen ut och dimman lättade. Vi var uppe!

Det firade vi med att koka kaffe. Pling pling sa det på bergssluttningen ca 100 meter bort och renflocken som vi jagat hela vägen upp stod och betade. Hundarna såg dom men var lugna för det blåste inte så lukten kom hit.

Men så började Uno sniffa som sjutton och nerifrån berget kom en stor sarv med gigantiska horn. Han gick fram till sin flock och började bråka med en yngre sarv. Den fick ge sig direkt och fick hålla till en bit ifrån resten av flocken. Nu är det parningstider. Vi fikade lugnt vidare innan vi begav oss framåt.

Vi gick mot ljusare väder och kom så småningom fram till ledens slutpunkt. Därifrån såg man Akkajaure och Suorvadammen. Uno hade lite problem med perspektivet och blev uppe i varv när han fick se en hare dra förbi. Det var egentligen en bil som körde på vägen nedanför.

Det blåste ganska mycket där och vi bestämde oss för att inte gå samma led tillbaka utan improvisera ner till vägen. Men först blev det lunch.

Klättringen neråt var brant i början. Det gällde att vara vaken och inte snubbla.

Det gick förvånansvärt bra att ta sig ned till vägen och från topp till vägen tog det 1 timme. Sen gick vi 3.3 km på vägen för att komma till bilen.

Vi åkte mot Ritsem och stannade vid Kungsleden. Husse skulle fiska vid en jokk. Vi såg Akka därifrån men någon fisk blev det inte så vi var inte där så länge.

Dagen avslutades med 3 trötta hundar och kvällsmat i sängen.

Nu har vi kommit fram till Stora sjöfallet. Vi bor på vandrarhemmet och det är nog bara vi i byggnaden. Här är verkligen höst med riktigt höstväder. Bergen syns inte för molnen. Det ska vara lite bättre väder imorgon och skitväder på söndag. Vi stannar till måndag. Det verkar vara fullt med ren häromkring säger hundarna men än har vi inte sett några. Hundarna har godkänt rummet och det verkar som att jag och husse får dela på hundsängen.

Det är trångt i solen. På förmiddagen är väntan stor på att strålarna ska komma in genom fönstret. Wili brukar ligga på armstödet eller hänga över ryggkuddarna för att fånga den första värmen. Idag kunde han inte hejda sig trots att Moja lagt sig lite strategiskt.

Moja gav upp efter ett tag och Wili vann bästeplatsen.

Han är livsnjutare på hög nivå så som en basenji bör vara.

Vi begav oss till hinderbanan för att köra parkour. Innan övningarna värmde vi upp på 3 km slingan.

Wili hittade ett träd som han tvunget skulle upp i eftersom man får godis då. Jag fick hjälpa honom att klättra upp.

Mojas nya tron.

Uno fyndade ett värn. Han fattade genast att där skulle man hålla utkik.

Moja var först ut i hinderbanan. Hon bjöd på allt men här gäller det att ta det lugnt för det är stora hinder.

Sen var det Unos tur. Han var totalt galen och gjorde 1,5 meters hopp av glädje. Fokusen var lite si och så med, han kunde inte bestämma sig för om han skulle leka med pinnar eller göra det jag sa så det blev en kombo.

Vägghoppet sitter i fortfarande. Perfekt när han ändå är tokig.

Wili fastnade bara på en bild. Här har han full koncentration på att inte ramla ner. Det är svårare än det ser ut. 

Efter ett tag kom det folk som skulle hoppa hinder så då gick vi. Det var dock inte populärt att sluta med godisutdelningen så därför började dom klättra i träd igen.