Idag kom Unos födelsedagspresent. En aningen sent men bättre sent än aldrig som Posten brukar säga...
Det är en måttbeställd och utrymningsäker sele från Eves hunddesign. Uno ville genast ut och testa den.

Den är mjuk och kommer garanterat inte ge skav.

Ring för antidrag fram och två fästen på ryggen.

Han testade hur bittålig den är.

Den gick att rulla sig i och satt fortfarande som den skulle.

Till slut hade han testat så mycket att han snurrat ihop sig själv.

Moj blev helt tokig när hon kom ombord på tåget. Fick verkligen glädjefnatt. Sen började hon städa kupén och hittade lite allt möjligt.

Wili hittade sin plats direkt, vid fönstret.

Moj får sitta vid mig så jag har fnattet under kontroll.

Och Uno har redan gått och lagt sig.

Det blir nog en behaglig resa.

Snart börjar vår nästan 18 timmars tågresa. Vi har laddat med nosaktiviteter och hjärngympa.

Uno har varit trött hela dagen så jag hoppas att det håller i sig. Kanske var det gårdagens cykeltur på 1 mil som gjort verkan.
Wili har också varit lite trött.

Moj däremot är laddad inför resan. Hon älskar att åka tåg och brukar hålla sig hela vägen trots att hon får komma ut på perrongen.

Idag har dårhuset lugnat ner sig lite. Uno har sovit nästan hela dagen och behöver inte längre ha stenkoll på Moj. Han skriker inte som en stucken gris så fort hon rör sig och juckandet har minskat avsevärt.

Wili piper knappt nå och sover mest.

Moj solar och tycker det är skönt att ha solfläckarna för sig själv.

Nu dröjer det inte länge tills ordningen är återställd.

Idag fyller Moja hela 9 år! Hon har firat med att vara med husse på sjön medan grabbarna sprang rundbana.

När hon kom hem blev det paketöppning. 

Hon testade sitt nya spel som jag trodde skulle vara jättesvårt men det klarade hon galant (förutom att det åkte ner från soffan). 

  Dagen till ära betämde hon sig för att nu fick det vara nog med uppvaktning. 

  Det är lite svårt att fatta tycker pojkarna men Wili satt som ett ljus i soffan efter att han fått sig en åthutning. Tror att det tar någon dag till innan dom gett upp helt. Just nu har Uno gett upp och faktiskt lagt sig i gästrummet. Får man säga ÄNTLIGEN?

Uno stressar ihjäl sig nu när Moj är i höglöp. Det har inte varit många timmars sömn inatt. För att han skulle få lite lugn och ro så fick han och Wili följa med husse till stugan några timmar.
Moj fick vara hemma med mig och vi tog en parkourpromenad i finvädret. Hon är förvånansvärt med på noterna trots löpet.

Imorgon blir det ombytta roller och förhoppningsvis är höglöpet snart över så Uno börjar äta igen och vi andra får sova.

Det blev till att leta fram vinterkläder till oss alla när vintern plötsligt kom tillbaka. Igår var det storm och idag har det också blåst men inte lika mycket.

Nu är det 4 grader ute. Wili tycker det är perfekt att han har vinterpäls på sommaren...

Dessutom beslutade sig Moj idag för att nu är det dags att börja ragga. Hon är inte i höglöp än och killarna tycker mest hon är jobbig. Jag säger till henne att hon fyller tant på söndag och tanter ska inte ha puppisar men hon vill inte lyssna.

Mitt i frukostbestyren gick jag se att Uno höll på med något på gräsmattan. Det tog två sekunder så ser jag att något flaxar. En fågelunge hade lyckats ta sig in på tomten.
Min första tanke var att den dör innan jag kommer fram. Min andra tanke var det orimliga i att Moja som var någon meter därifrån inte brydde sig (!).
Jag sprang ut och skrek nej, nej, nej men Uno fortsatte att dutta på fågeln. Äntligen en häftig leksak verkade han tycka. När jag var framme insåg han att leksaken var i fara och skulle flytta på den så att jag inte skulle ta den. Då tog jag i för kung och fosterland och skrek NEJ! ! Uno backade undan och jag lyckades få tag i fågeln, ivrigt uppbackad av Uno.
Jag undersökte den och den var faktiskt hel. Gick till grannen och frågade om han visste vart dom brukar hålla hus. Han hade hört fågelungar vid andra sidan vägen så jag gick dit. Stod där några minuter för att se om någon stare skulle uppenbara sig. Ungen höll på att somna i mina händer men så plötsligt kom en stare och satte sig i ett träd. Direkt vaknade ungen till och kvittrade. Det var ingen tvekan om att detta var mamma eller pappa för den stora fågeln blängde argt på mig. Jag släppte ner ungen som utan problem hoppade och flaxade in bland träden. Föräldern följde efter mig i ett försök att skrämmas men jag tog det som ett tack.
Nu hoppas jag att lillbäbis snart lär sig flyga och att den inte kraschar i vår trädgård.