Stackars Wille. Nu är det löptider och testosteronet ökar. Det märks. Hans själ blir orolig, öronen döva och har lätt att tända till. Alltså motsatsen till den han egentligen är. 

Igår fick dom dela på youghurt i stugan. Det var ett trångt utrymme mellan sängen och väggen. Först Wili sen Moja osv, rättvist. Wili blev så till sig och tyckte det var hans tur hela tiden. Jag motade bort honom och plötsligt tänder han till mot Moja. Bara typ en sekund, men en sekund för mycket enligt mig. Det har aldrig hänt förut så jag blev lite paff. Gissa vem som fick resten av yoghurten?

Idag låg jag i sängen på eftermiddagen. Wili kommer och lägger sig också i sängen. Moja kommer och hoppar upp på pallen vid sängen. Wili morrar åt henne. Gissa vem som åkte ut ur sovrummet och vem som fick ligga i sängen?

Idag när vi gick runt Rödberget fick dom vara lösa i långlina. Wili sprang hit och dit, här och där, hå och hej. Öronen var ur funktion. Bara nosa, kissa, springa på ett lite stressat sätt. Jag fick helt enkelt hålla i hans lina så han inte skulle få för sig nåt.

Det märks såklart även på Moj att det snart är dax. Hon säger mest nej, vill inte, orkar inte, ska inte, tråkigt. Gnistan är borta. Bara sova och äta räknas. Alltid jätte hungrig. Kissar ibland nästan mer än Wili när vi är ute.

Jaja, snart är det över.