Jag satt i soffan ikväll när Wili kom springandes från köket. Helt ifrån sig var han. Såg alldeles förstörd ut. Hans min var obetaldbar.

Anledningen var att Moja börjat knapra på hans mat som var kvar i skålen.  Tydligen var han hungrig och behövde hjälp att få bort den hemska röda. Hur som helst så kutade han före mig till köket och pekaade ut den skyldiga innan han satte i sig resten av maten efter att Moja blivit deporterad till annan plats.

Sen fortsatte vi på vägen. Såg att dom kört med travare där men vänt igen så jag höll ögonen öppna ifall dom skulle komma tillbaka. Spanarn höll också koll (som vanligt). Upp på snövallen, ner från vallen, upp igen osv. 

Han stod på en snövall när en travare kom svischandes förbi på en parallellväg. Faaaan oxå nu försvinner han för gott tänkte jag. Gjorde ändå ett försök att kalla in honom och han kom!! 

Han såg lite chockad ut. Som att han inte själv fattat varför han kom.

Vi vände och gick en stund. Dock fick Wili vara kopplad ifall hästen kom tillbaka. Mojsan var lös. 

Plötsligt reagerar Wili på nåt och vänder sig om. Jag gör desamma och upptäcker att  3 m ifrån mig kommer en häst. Det hörs inget i snön och kusken säger inte ett ljud. Faaan tänker jag eftersom Moja går före och är lös. Säger vänta och springer ifatt henne. Moja tar allt med ro. Det är ju bara en häst. Sånna jagar man inte kommer hon fortfarande ihåg. 

Wili däremot tycks inte riktigt fatta vad det är. Ett djur? Ett fordon? Han blev så stressad av att inte förstå. Läskigt att inte veta om det är farligt eller roligt.

Nu får nog denna väg förbli obesökt av lösa bassar framöver.

Moja hjälpte till med förrätten.

Sen blev det låååångtråkigt.

Lång väntan till kl. 00.

Wili blev ett paket.

Övrigt.

Wili tackade för sitt grisöra genom att utan förvarning kräkas på mattan.

Trollen bryr sig inte om raketer och smällare.