Jag höll på att bli galen idag när jag skulle springa med trollen.

Wili va helt loko. Sprang fram och tillbaka eller skulle dra som en dåre.

Han va döv och ville inte lyssna när jag sa till honom. Fick säga ifrån på skarpen några gånger innan han fattade att matte menar allvar. Snacka om löp-tiks-hjärna...

Mojsan förvånade mig när hon sprang före i stort sett hela vägen. Glad och busig. 

Dom är för knepiga, knäppa, goa och underbara dom där trollen.