Mattes duktiga är idag Wili. Han skötte sig exemplariskt när vi var i öknen. Det var faktiskt första gången vi var där sen vi flyttade förra året. Var inte säker på om det skulle gå att gå där men där stridsvagnarna hade kört var snön tillräckligt packad. Nån meter efter bilen hittade Wili ett bauta ben, alltså ett helt ben. Måste ha tillhört en ren eller liknande som kanske hade blivit påkört. Som tur var hade jag dom i lina då så de kunde inte ta sig en tugga. Vi gick förbi (läs jag drog förbi hundarna) benet och efter ett tag släppte jag dom. Detta var första gången som Wili var helt lös sen vi flyttat hit igen. Han var överlycklig men han hade koll på mig. Kom varenda gång jag ropade (ja, jag hade godis). Kom fastän jag inte ropade (överkurs).

Jag är så stolt över honom, fast jag vet att detta antagligen var en engångs företeelse. Nästa gång är han modigare och nästa gång igen ännu mer modig osv. 

Moja däremot hade fullt sjå med att hitta spår hon kunde följa. Eftersom det är snö så kunde jag se att det inte gått nåra djur där men på ett ställe fanns det översnöade spår och jösses va hon sniffade. Hon drog även in i några buskar på ett annat ställe fastän jag sa NEJ. Efter ett tag kom hon skamsen tillbaka och slickade som bara den.  Hon vet att hon gör fel men instinkten går före inlärning. 

Det blev en härlig tur i plussgrader men Moj tyckte att matte var en dålig jägarkompanjon eftersom jag skrämde bort alla djur med min hosta.

Nu är det slappande på hög nivå som gäller.

Solar bröstet, men det är ändå vitt...