Imorse styrde vi kosan mot Finland. Detta år hade vi lärt av förra årets misstag, nämligen att Finland ligger en timme före. Ingen tidsnöd med andra ord. Jag tog och gick en sväng utanför området när vi kom fram för att Uno skulle få ett lugnt intryck. Det hjälpte föga. Han var väldigt okontaktbar inne på utställningen och gick med näsan i backen konstant. Jag försökte ge honom uppgifter att lösa för att han skulle tvingas fokusera men även det gick mindre bra. I en timma gjorde jag mitt bästa för att Uno skulle koncentrera sig men när det var vår tur så hade jag gett upp. 

Vi gick in i ringen och plötsligt fanns det kontakt igen. Han stod blickstilla vid hanteringen, sprang ok och stod ok. Det var inte hel uppmärksamheten men lite uttryck bjöd han på emellanåt. Jag var mer än nöjd med honom med tanke på hur han uppträdde innan. Belöningen blev BIR med cert, CACIB och Finsk champion. 

Efter bedömningen gick vi ner till hamnen och tog bilder och käkade. 

Jag bestämde att strunta i finalen. Så klart vaknade Uno till när vi var på väg till bilen igen men det upphävde inte mitt beslut. 

Istället åkte vi hem nöjda över att fått det vi ville med denna resa. Alltid skönt att fixa championat på första försöket.