Igår när vi gick i skogen så var Wili en bit före. Jag såg hur han följde efter något med nosen och det såg ut som en kotte som rullade. Insåg efter en sekund att det var ingen kotte utan en väldigt trött näbbmus som gick lite förstrött på stigen. Nej, sa jag till Wili då jag trodde att den där musen inte kommer att leva så länge till. Wili brydde sig inte om mitt förbud utan fortsatte följa musen  med nosen tills den försvann ner i ett hål i snön. Han gjorde ingen ansats alls till det som jag trodde, döda den. Han såg mest förvånad ut som om han försökte förstå vad det var för en liten hårig boll som plötsligt försvann. Roligt såg det ut iaf, som om dom var kompisar. 

Klappar gör man numera på egen risk. Dammsuger gör matte numera varje dag.