När vi är på promenad så går man ibland förbi hundar. Vissa går bättre att passera än andra och ibland är det faktiskt som att dom inte var där. Hur som helst, efter att hundarna gåtts förbi så är Wille jättestolt och tycker att han är såååå duktig (kan ju bero på att jag brukar säga detta till dom ). Då kommer han vid min sida, tittar upp på mig med ett leende och ska ha sitt beröm. Berömet består av en nosklapp. Jag sträcker ut ett finger och nuddar vid sidan av nosen. 

Inga stora krav här inte, det räcker med att få synas.

Moj är inne i en kräksfas. Det får hon några gånger om året och jag vet inte varför. Hon går upp tidigt och då är det bara för mig att knalla efter så fort som möjligt och ge mat annars kräks hon. Ganska ofta är vi ute och går innan kvällsmat och då brukar hon kräkas en gång. Hon är avmaskad och får lunch. Förutom kräkandet verkar hon må bra. Har inte tänkt på om det är någon särskild tid på året som hon gör så här och det brukar gå över efter nån vecka.
Idag var det 06.55 som gällde och nu är det frid och fröjd. Jag flyger alltid upp ur sängen för att hon inte ska spy och lyckades förhindra det även idag. Det är enda gången som jag har bråttom upp. Lite svårare att somna om bara.