Moja och Wili fick varsitt ben. Likadana såklart.

Moja går och lägger sig i sin korg och tuggar.

Wili springer omkring med sitt ben. Lägger sig på fällen, tuggar lite.

Går å ser vad Moja gör...går tillbaka till sitt ben.

Lägger de på mattan, tuggar lite.

Går å ser om han kan ta Mojas ben istället...gick inte.

Går tillbaka till sitt ben. Tappar de i golvet typ 10 ggr (snart kommer grannen upp..).

Tuggar lite. Retar Moja osv.

Jag ligger i soffan å läser. Efter ett tag reflekterar jag över att Wili inte ligger på mattan längre och inte springer omkring.

Han har då lyckats kapa en plats i Mojas korg och helt sonika flyttat in där med sitt ben, som han givetvis inte tuggar på. Nu är han  nöjd minsann.

Snacka om trotsåldern!

Öhhh, vaddå? Jag e helt oskyldig...